Året i Katrineholm aug 1960 - juni 1961

Jag hade ju inte sökt in på realskolan som en del av mina klasskompisar gjorde. Betygen var det inget fel på, fick flera gånger frågan när jag var på arbetsintervjuer varför jag inte läst vidare. Jag kände mig inte motiverad

Ville arbeta och tjäna lite pengar.

Men så tyckte jag att det skulle inte vara så dumt att fortsätta med någon “slags” utbildning iallafall.

En dag när jag “skummade” NSD, såg jag en annons om ansökan till Katrineholms Tekniska- och praktiska Handelsskola, hmm… det verkade intressant. 

Tyckte samtidigt att det kunde vara spännande att få läsa i en annan del av vårt avlånga land, och “nyttigt” att “stå på egna ben”!
Men den här skolan var ju inte gratis, en hel del kostnader i samband med skolåret, terminsavgift, skolmaterial, inackordering, matkostnad, fickpengar mm.
Så naturligtvis måste föräldrarna ge sin tillåtelse först.
Och se… det var inga problem, så ansökan skickades in till skolan, och det dröjde inte länge förrän jag fick besked om att min ansökan var “beviljad”.
HURRA!! Så spännande det skulle bli!
Men innan dess skulle min bästis Agneta som bodde i samma hus, och jag åka på badsemester till Halmstad,/ norra stranden/, vi hade hyrt en liten stuga /läs badhytt/ med två sängar ett litet bord och två stolar, det var de enda som fick plats i “badhytten”!!!! Och naturligtvis ingen “toa på rummet”.
Men vad gjorde väl det, vi var ju ute på äventyr, två unga tjejer, vem vet vi kanske skulle träffa några snygga killar!!! Vilket vi också gjorde!!!!
Vad vi inte visste, var att Agnetas storebror Ingvar och hans fästmö/flickvän Sonja, kunde hålla utkik på vår stuga och oss, de var nämligen där samtidigt som vi så det blev slut med det!!!
Istället låg vi på stranden och solade och höll “utkik”
Vi hade tyvärr lite otur med vädret, så vi beslöt oss för att åka hem innan hyrestiden var slut.

Ja så kom den efterlängtade och spännande avresedagen. Med tåg naturligtvis, flyg var ju inte att tänka på, och för den delen fanns nog inte “Renlanda” flygplats i Gällivare då. Har alltid trott att flygplatsen hette så, bara till för några år sen när mannen sa att så var inte fallet!!!
Storasyster Laila och en kompis till henne Barbro, skulle följa med o se till att jag blev ordentligt installerad, sedan skulle de stanna till hos vänner i Stockholm på hemresan, och “svira” runt lite!
Ja det kändes “tryggt” eftersom jag aldrig varit ifrån familjen själv, förutom bad resan till Halmstad med bästisen Agneta, men där hade vi ju “spioner” som höll ögonen på oss.
Mamma hade lagat en god middag innan vi åkte, spagetti med köttfärssås. Inte så vanligt förekommande som middagsmat på den tiden, “nymodigheter” från Italien. Men så gott!
Ja så kom vi då fram till Katrineholm, lång resa, inga sovplatser utan det blev till att försöka sova i sittande ställning.
Jag hade fått ett rum hos en trevlig familj som bodde i en villa. Skolan hade ordnat det, och jag skulle dela rummet med en tre år äldre tjej som kom från Sandviken. Ingalill hette hon.
Kommer inte ihåg om vi tog taxi eller använde “apostlahästarna” ifrån järnvägsstationen, det sistnämnda kanske, för det var dyrt med taxi.
Familjen var mycket trevlig, mor, far, en storasyster som inte bodde hemma, hon skulle snart gifta sig, samt lillebror i 15-16 årsåldern.
Vi hade jättetur med vårt boende, hela övervåningen med ingång från farstun/hallen så vi kom aldrig i kontakt med familjens “boende”.
Ingalill och jag delade ett stort rum med kokmöjligheter/kök, medan Inger en “äldre” tjej från Öland hyrde det andra rummet, en stor hall plus toa så klart, duscha fick vi göra i källaren eller gå till badhuset.
Inger blev för den delen ganska kortvarig, hon kom på att denna undervisning inte passade henne, så hon åkte hem till Öland igen.
Istället kom Harriet, som heller inte blev långvarig, kommer inte ihåg var hon kom ifrån, hon var yngre än oss, men hade en fästman/kille som hon åkte till ofta. När hon kom tillbaka var hon alltid trött och dålig. Och helt plötsligt så åkte även hon hem. Ingalill o jag “spekulerade” lite, och kom fram till att hon måste ha blivit med barn. Vi hörde aldrig av henne mer!!!! Så var det med det, och helt plötsligt hade vi hela ovanvåningen för oss själva, härligt!
Ingalill anlända dagen därpå med sina föräldrar, så syrran tyckte jag skulle sova sista natten med henne och kompisen Barbro, de “smugglade “ in mig på hotell/motellet för de hade ju bara betalt för två personer. Det gick bra, ingen upptäckte mig. De åkte sen vidare till Stockholm, och det kändes inte alls bra, “ensam i hela stora världen”, utan mor, far och syskon. Måste ju erkänna att tårarna var inte långt borta!
Men så anlände Ingalill tillsammans med sina föräldrar från Sandviken.
“Kemin” stämde direkt. Det visade sig att vi skulle gå i samma klass. Vi t.o.m fyllde år i samma månad, hon var tre år äldre. Och hade en “fästman”, som jag kommer till sedan.

Ja första dagen i en ny skola är ju alltid spännande. Träffa nya kompisar från hela Sverige, det visade sig vara både kvinnliga och manliga elever i olika åldersgrupper. Jag tillhörde de yngre.
Det blev inte så mycket mer än upprop och att leta reda på vilka klassrum vi skulle gå i den dagen.
Det blev mycket “pluggande” så klart, men även en hel del “hålligång “. Alla var mycket trevliga i klassen och vi lärde känna varandra snabbt. Några av tjejerna bodde i Katrineholm, så vi blev ofta hembjudna till dem. En gång blev jag bjuden att stanna över hos en av tjejerna, för dagen efter skulle vi åka o träffa hennes pojkvän, Baltzar tror jag han hette!!!! som låg inkallad några mil därifrån. Vi tog bussen nästa morgon och “fästmannen” mötte oss. Stort “pusskalas” utbröt, ja inte med mig utan med fästmön!
Baltzar hade bil, så vi körde ut någonstans, men då och då stannade han, parkerade vid en vägkant och även då blev det “pusskalas “.!! Jag satt i baksätet och beskådade allt detta, som på bio!!!!
Men gissa om jag var generad!! Men jag kan “lugna” Er med att inget annat hände. Sen åkte Els-Britt, som hon hette, och jag hem. Els-Britt var en religiös tjej, så jag var mycket förvånad att hon “bar sig åt så här” när jag såg på!
Jag trivdes bra med skolan och kamraterna och naturligtvis värdfamiljen. Varje fredag när vi kom hem från skolan stod det ett stort bull- och kakfat på vårt bord, nybakat! Vilken fest, vi var ju fattiga “skolflickor”, men som haft turen att få tillgång till kokmöjligheter, vi promenerade hem varje lunch och åt. Det hade väl inte värdparet tänkt sig, matlagning med stekos, inte så trevligt, men det tyckte vi, och vår klasskompisar som inte hade samma möjligheter var avundsjuka på oss.
De gillade att komma hem till oss o fika.
Vi behövde inte svälta, det kom regelbundet stora matpaket från Norrland och ibland från Sandviken.
Vilken fest det var, nästan som på julafton, massor med delikatesser och andra saker.
Även värdparet förärades med gåvor. Mor och far skickade stora kartonger med mandelpotatis, som emottogs tacksamt.
Som sagt vi hade ju inte så “välfyllda plånböcker” och absolut inga studielån. Vi levde på våra snälla föräldrar.
Kontakten med familjen var genom brev och telefonsamtal en gång i veckan eller varannan. Det var mamma som för det mesta ringde till värdfolkets telefon, det hade de inget emot.
Däremot när jag ringde hem, gick vi /Ingalill följde nästan alltid med/ ja då fick vi promenera ner till Telegrafen som låg flera kilometer bort. Det var en sån där riktigt gammaldags telegraf, med hytter i en lång rad. Man gick in i en ledig hytt, “vevade” runt med ett “handtag” och en “telefonissa” undrade vart man ville ringa. Det var ju inget lokalsamtal utan “långdistans” samtal så det gällde att inte prata för länge då blev det dyrt.
Ja när jag sagt vart jag ville ringa, fick jag gå ut och vänta tills samtalet kom.
Det kunde ta lång tid ibland, de hade fullt upp att expiera alla samtal. När det till slut blev min tur ropades det ut i högtalare, “KLART TILL MALMBERGET i Hytt nr 2” Men det blev inte så många minuter, det var ju dyrt, bara så mor och far hörde att allt var väl.
Som sagt vi var “fattiga och glada”, jag tror inte vi åkte buss en enda gång när vi skulle till skolan, och det var en bra bit från vårt inackorderingsrum.

Vad gjorde vi annat än pluggade? Jodå, vi passade på att slå runt också, och naturligtvis umgicks vi mycket med våra klasskamrater, även killar, två som vi blev mycket goda vänner med, Lasse och Bengt, de kom ofta och fikade hos oss efter vi varit på långpromenader.
Naturligtvis gick vi även på dans, där var även en kille som gick på “teknis”och som “kastade lystna blickar” på mig, och bjöd upp mig hela tiden, men det blev inget “klick”, han dansade så dåligt! Såg nog att han gick och “trånade” lite blygt efter mig på rasterna men tyvärr!!! Gnistan fanns inte riktigt där!
En annan gång gick vi till Stadshotellet och dansade, middag och allt! Jättefint och dyrt, det blev bara den gången. Det var på den tiden när schlagern “Itsi bitsi tini wini”med Lill-Babs var så populär!!

Här var det också en som “ville följa mig hem” men jag sa nej tack,” han var för gammal i tjugofem års åldern, “lastgammal”!
Ja så var det med det!

Ingalill var en jätte trevlig tjej och vi kom väldigt bra överens. Hon hade en pojkvän/fästman i Sandviken, tror att han nästan var färdig med sin utbildning till ingenjör och bodde kvar i Sandviken hos sina föräldrar, som var lite “finare” enligt Ingalill, hon hade inte blivit riktigt accepterad i hans familj, hon var inte riktigt “fin nog”.
Ja det höll faktiskt på att ta slut med pojkvännen, för på tekniska gick en trevlig kille från samma hemort som fattade tycke för Ingalill. Dessa två umgicks mycket så det höll nästan på att sluta illa.
Pojkvännen fick reda på detta och kom i ilfart till Katrineholm helt förtvivlad och olycklig!
Allt redde ut sig, t.o.m med de blivande svärföräldrarna. Och så småningom “levde de lyckliga i alla sina dagar” de fick även en son.

Ja vi hade ju trevliga hyresvärdar. Utan att skryta låg jag bra till hos dem. De var inte så förtjusta när Ingalill “rände” ute med killar som hade bil. De tyckte jag var en ordentlig “flicka” och bjöd ner mig till dem på lördags kvällarna för att jag skulle slippa vara ensam. Då såg vi på TV, vilket för mig var en riktig höjdpunkt. Vi hade ju inte fått TV uppe i Norrland, så wow. Kommer ihåg att de sände 10.000,- kronors frågan då och en ung kille “Hajen” kallades han för vann den summan.

Ett par gånger under den här tiden hälsade jag på kusin Kerstin som var i Nykvarn. Hon arbetade som hemhjälp hos sin moster Lempi, de hade fyra barn.
Kerstin var ingen “hålligångare”, inte jag heller för den delen. Kerstin och hennes systrar var mina favoritkusiner, vi kallade dem “tripp trapp trull” när vi såg dem komma gåendes i rad för att hälsa på oss i “sommarstugan” i Hakkas.
Vi hade så roligt tillsammans!
Ja när jag då hälsade på henne i Nykvarn så tog vi långpromenader, och när “ungarna” somnat kokade vi kokkaffe och skar upp fyra-fem stora limpskivor med smör, smög ut på trappan och pratade om allt mellan himmel och jord.

Sen var det ju faster Hulda, hennes man Sixten och kusin Knutte och Inga-Britt.
De bodde i Västerås. Naturligtvis blev det en veckoslutsresa dit också.
Kusin Inga-Britt var en snygg och populär “brutta” och var ganska hårt hållen av sina föräldrar.
Så klart vi skulle på dans på lördagkväll. Disco kallas det nu, då hade vi aldrig hört ordet!
Vi gjorde oss iordning, sminkade och tog på oss det snyggaste vi hade. Jag kommer precis ihåg vad jag hade för kläder, en marinblå sammets dräkt, jackan var kort, strax nedanför midjan. Jag hade härmat syrran för hon hade köpt en till sig själv, tyckte den var så snygg så jag köpte tyg och gick till Sangevaras Asta som bodde granne med oss, och frågade om hon ville sy en till mig.
Gissa om syrran var sur för att jag härmat henne!!!
Ja så åkte då Inga-Britt och jag på dans, men först med många förmaningar och förhållningsregler av mor och far.
Och visst hade vi trevligt, men vi kom hem “hela och rena”.

Tillsammans med klassen gjorde vi även en studieresa till den stora staden Stockholm. Besökte bl.a tobaksmonopolet, gustavsbergs porslinsfabrik och några andra.

Hem till familjen reste jag till julen och även en impulsresa till påsken fastän jag egentligen inte hade råd, HEMLÄNGTAN!

Ja året gick fort, snart dags att lämna skolan och klasskamraterna. Men innan jag tog tåget mot norr, följde jag med hem till Sandviken med Ingalill och hennes föräldrar, där jag hade några trevliga dagar tillsammans med dem.

Avslutningsvis så var det ett nyttigt och lärorikt år, där jag lärde mig att ta hand om mig själv och bli mer “vuxen”. Och en tacksam tanke till mor och far som lät mig åka iväg alldeles själv.