Fettisdagslov på 50-talet

Snart är det sportlov här i Skåne, många reser till orter där det finns snö. Vi kan ju tyvärr inte vara garanterade snö här nere. Har vi det så är “ongarna” som skåningarna säger, ÖVERLyckliga! Då blir det full fart i backarna, /läs kullarna/.

När jag var barn/liten och vi hade sportlov, så hade vi garanterat MASSOR med snö och solsken.
Innan vi tog oss till skidbacken var vi tvungna att gå på skaren för att se hur långt den bar oss. Det var roligt, men när vi sjönk ner en halv meter var det inte så kul, för det var jobbigt att ta sig upp igen.
I vilket fall som helst, så blev det skidåkning hela dagen, det fanns en bra backe bakom fröken Jennys hus som gick ända ner till Alaamas affär. Där höll vi hus hela dagen tills vi började bli hungriga och “skidade” hem till mamma.
Först blev det avklädnng av våta snöiga kläder, som mamma hängde över vedspisen på tork. Det droppade och stänkte och luktade våta kläder.
Men sen blev det mat. Hemkokta bruna bönor med fläsk. Och MÄRGBEN! Mums! Sen kom ju naturligtvis det bästa av allt, hemmagjorda fettisdagsbullar med mandelmassa och vispgrädde. Vilken fest och vilken lycka!
Vilken underbar mamma vi hade!❤️

Vi hade en underbar pappa också, en rolig och “full i sjutton” pappa!
Jag var nog kan man säga “pappas flicka” , hängde efter honom överallt.
Ibland försökte han smita ifrån mig, när han skulle iväg till grannen, Keilas Edvin, men se det gick inte. Edvin såg när jag kom sättande över potatislandet, och skrattande sa till pappa, “nu kommer hon”.
På vintern tyckte jag det var så spännande att få följa med honom ner till Änstyknäjsu, han skulle köra upp timmer med häst och släde. Då fick jag
åke/ sitta högst uppe på timret. Jättekul och spännande!
På somrarna hade han en vagn med “järnhjul”, som“knastrade” och förde oväsen när man körde på grus. Fanns ju inga asfalterade vägar då.
Måste också berätta ett minne när vi fick följa med grannens son Torsten med häst och släde till Sammako tillsammans med kusinerna Iris, Gunilla och mamma Asta tror jag också var med.
Vi blev nerbäddade i släden med renskinn ,tjocka täcken och filtar. Oj så spännande det var. Hemfärd sent på kvällen genom skogen, otäckt becksvart,men jag tror att någon somnade under hemfärden iallafall,det hade ju varit en lång och spännande dag.

Det var ju inte många i byn som hade vatten och avlopp inomhus när jag var barn. Utan man hade gårdsbrunnar och utedass.
Ja hur höll vi oss rena då? Jo lilla mamma värmde vatten på köksspisen tog in en stor balja, ställde den framför vedspisen för värmen skull. Sedan fick vi små,
Svante och jag sätta oss i det varma sköna vattnet och bli skrubbade av mamma. Hur stora syskonen gjorde kommer jag inte ihåg. Förmodligen i skolan. Och så fanns det ju BASTU! Vi hade ingen, men två av våra grannar hade, Ollos/Olofssons och “Favva” Landström, Kusinerna Margit och Ellas farfar. Där badade de äldre, även mamma och pappa.

En gång, när det var bastu dags, i regel varje lördag när arbetsveckan var slut.
Ja då skulle det badas. Männen alltid först, värmen som blev över fick kvinnorna ta!!!! /lite diskriminering / eller hur!?
Även den här lördagen badade männen först, det fanns inget lyse i bastun på den tiden utan man hade någon enstaka stearinljus. Och det gick ju bra , riktigt mysigt, och gubbarna kunde ta sig en “jäkel” i mörkret medan de piskade sina kroppar rena. Efter intvagning med tvål skulle man sen ta en spann med vatten för att skölja sig ren.
Men nu bar det sig inte bättre än att frun i huset hade kokat blåbärssoppa och ställt ut i bastun för att svalna av och glömt att ta in den.
Ja, gubbarna “famlade” i mörkret och fick tag i hinkarna med vad de trodde var varmvatten . De grabbade tag i dessa och tömde över huvudet och kroppen.
Torkade och klädde på sig och gick in för att få sig en kopp kaffe.
Ve och fasa, frun i huset fick en chock, gubbarna var alla blåbärsblåa i ansiktet och övriga kroppsdelar. Vet inte om de blev bjudna på kaffe, men det blev stort reportage i tidningen iallafall.

Min farmor, Kajsa Magdalena, av alla bybor kallad Kajso Mallo, var djupt religiös. Hon var “öst lestadian”, hemma hade hon inga gardiner, blommor eller prydnadssaker. Det var synd, sa hon. Men hon “prackade” aldrig på oss sin religion. Jag hade stor respekt för henne, varje gång jag hälsade på henne flätade hon mitt långa hår. Såg mer ordentligt ut, sa hon.
Hon var också en av byns “troll- och spågumma”. Folk kom till henne när de hade “ont” någonstans. Har hört sägas att hon nästan “vände ut och in på ögonen” om de kom för att ta bort “skräp.
Hon hjälpte även till med svepningar, på folk som gått bort.
Jag var också hos en spågumma när jag var liten, hos Eskos Kajsa! Jag hade fått en stor vagel i ögat, mamma tog mig till lasarettet i Gällivare där det togs prover och salvor som skulle strykas på. Detta gjordes i ett antal veckor utan att vageln försvann. Jag hade ont! “Kom sa mamma så går vi till Eskos Kajsa och visar ditt öga”!
Sagt och gjort!
Kajsa tog ut mig på vedbacken och ställde mig framför en stor stubbe, tog fram en bunt ris och en yxa.
“Säg efter mig sa hon” vilket jag gjorde och hon högg av riset eftersom!!!!
Jodå, vageln försvann, efter nån dag! Ja vad ska man säga? Jag tror ju på Kajsas “trolleri”!! Såklart!
Ja närmaste sjukhus fanns ju Gällivare, har för mig att det kom någon läkare och sjuksköterska en gång i månaden eller nåt sånt till byn, annars blev det våra “trollkvinnor” eller “Barnmorske Ellen” som fanns i byn och hjälpte kvinnorna när det var dags att föda.
Jag fick också göra ett besök hos henne. Jag fick förstoppning!!!
Jag hade nämligen inte tid att gå på “dasset” när vi lekte som bäst, och då var vi kanske hos grannen, så jag “knep” ihop och det gick “över”. Det kunde gå flera dagar utan “dassbesök”, sånt kolla ju inte mamma, hon trodde ju att gick man så gick man!
Men till slut så kom det fram, jag fick ont i magen, den blev så öm så det gjorde ont och svällde upp.
Mamma blev förskräckt, lindade in mig i en filt, satte mig på sparkstöttingen och åkte ner till Ellen som gav mig lavemang, och sen fick jag sitta länge på pottan!!!
Efteråt när vi var färdiga tog hon fram en stor burk med underbara vackra knappar i olika färger som jag fick välja ut några stycken av. Jag blev så klart jätteglad.
En annan gång blev det till att åka till Gällivare lasarett.
Jag hade tandvärk, aj aj aj vad ont jag hade och grät så klart. Det var ju så på den tiden att man kanske inte borstade tänderna varje dag. Mamma hade inte tid att kolla.
Ja då blev det alltså ett besök på lasarettet, där jag blev NEDSÖVD! och tanden drogs ut. Kommer ihåg att jag var ganska “groggy” när vi gick därifrån. Min faster Milda och hennes familj bodde i Gällivare, ett område som kallades stallarna. Dit promenerade mamma och jag, vi skulle vänta på pappa som kom från jobbet och skulle möta oss.
Kommer ihåg att jag fick lägga mig på soffan hos faster Milda, för jag var fortfarande helt “borta”. Det jag också minns var att pappa bar mig halvsovande när vi lämnade faster Mildas hus.

För att återgå till lilla farmor. Hon var också en kvinna som var “full i fan”.
Det här hände när pappa var i “ungdomsåren”, och man lite till mans kokade hembränt.
Vet inte vem dessa pojkar var, men pappa var involverad också. Man hade gömt flaskor eller vilka kärl de förvarade mäsken i, och grävt ner dessa i gödselstackarna som fanns vid ladugården för det var varmt där och jäste snabbare.
Och så var det då en lördagkväll, killarna skulle ut på logdans, och ville “smaka av” mäsken, det kanske gick att dricka den!!!
Farmor som ju hade sett och visste var pojkarna gömt den hemska drycken, tyckte hon skulle ge dem en läxa.
Jodå hon
gick till stacken, öppnade flaskorna och stoppade i purex!!
Ja inte blev det logdans för dem den kvällen. De satt på utedasset hela natten!!
Pappa påstod att han inte “smakat” av den, tur i oturen med andra ord!

Det “söps och dracks” ganska så vilt på den tiden också. Det blev ju under helgerna när arbetsveckan var slut. Inte så roligt för familjerna alla gånger. Pappa kunde ju också dricka rejält med sina “dryckeskompisar”, men absolut inte varje helg. Han kunde bli rejält “jobbig” men aldrig att han lät det gå ut över mamma och oss barn. Han var en helt underbar pappa, han kom hem med fina kläder och skor som han handlat i stan. Vi skulle vara fint och snyggt klädda! Han var väldigt mån om sina barn.
I vilket fall som helst, så kommer jag ihåg en episod när pappa såg i fönstret att en av “kompisarna” var på väg till oss och han hade ingen lust att träffa honom. Så han klättrade ner i vår jordkällare som vi hade i lilla sovrummet, man hade såna då som maten förvarades i.
Ja mannen kom in och frågade efter pappa, “nej sa mamma han är inte hemma just nu” Min bror Svante hade ju inte förstått det där så han sa, “ jodå, pappa är hemma, han gömmer sig i källaren”!
Varav pappa öppnade luckan med “röda kinder” och förklarade att han höll på att ordna/laga nåt därnere!!!

Pappa började arbeta åt LKAB i gruvan i slutet på 40- början på 50 talet. Han bodde under veckorna hos ett underbart äldre par, ett stort rött hus bakom buss stationen i Malmberget. Det här underbara paret hett Strömberg, deras dotter/ tror det var dotter/ bodde också i huset med man och liten söt dotter.
Ann-Louise /Haggren/.
Svante och jag fick åka och hälsa på pappa alldeles själva med buss från Hakkas. Bara det var ett äventyr! Kommer ihåg en bussresa, jag blev så “kissinödig” så jag grät, Svante generad! I vilket fall som helst! Pappsi mötte oss i Gällivare buss station, och undrade vad som var fatt! Han tog mig i handen och gick in på herr toan!!! Jag har för mig att det inte fanns sitt toaletter, men det gick bra ändå., jag satte mig på huk och gjorde det jag skulle!! Tror det var en ränna i golvet. Nöden har ingen lag, och jag var lycklig.
Pappa hade ett rum på andra våningen, det fanns en extra säng, tror det var nån som hade semester eller nåt. Så vi sov där.
Pappa gick jättetidigt på jobbet, Svante och jag sov fortfarande. Vi fick stränga order om vad vi fick och inte fick göra. Var det nåt speciellt kunde vi prata med fru Strömberg , men bara om!
Gissa om vi hade roligt, vi lekte ju med Ann-Louise som var jättesnäll och gullig/enda barnet/. Och hon hade allt, underbar lekstuga, leksaker i massor, två cyklar, en trehjuling och en tvåhjuling. Och hon lånade glatt ut sina fina leksaker, inte ett dugg egen nyttig!❤️
Hennes morfar var väldigt händig, till mig gav han en andfamilj i trä som man drog i ett snöre. Kommer fortfarande ihåg den❤️
För att inte tala om mormor Strömberg, hon tog med oss tre till Svanparken i Malmberget och köpte glass till oss, såna där fyrkantiga vanilj och jordgubbsglassar.
Men…… nu var det så här, jag hade ALDRIG ätit en glass, och tyckte den var så kall och konstig….. så jag gav den till Svante som åt den med stor förtjusning.
Ungefär samma sak hände när vi blev bjudna på middag hos herr och fru Strömberg. Mamma hade kommit för att spendera ett par dagar i Malmberget och hämta hem oss.
Jag kommer inte ihåg vad vi fick till middag, det enda jag kommer ihåg var att det serverades färsk tomat! Som jag heller aldrig hade ätit. Väluppfostrad som jag var, sa jag ju inte högt och ljudligt att jag tyckte det var äckligt! Nej, jag tog i smyg ut den från min mun, knuffade försiktigt på mamma och viskade, “jag tycker inte om den”, mamma fick den i sin hand, men jag vet inte vad hon gjorde med tomatbiten.

Svante och jag var närmast i åldern, och vi var väldigt “rörliga” sa vår mamma. De äldsta två Evert och Laila var änglar enligt henne. De satt kvar där hon satte dem på soffan om hon skulle städa, medan vi var som “yrväder” /inget jag kommer ihåg, så blyg som jag var/ men när vi besökte någon uppförde vi oss exemplariskt. Vi vågade inget annat!
I vilket fall som helst, mamma var ute i ladugården och såg till djuren, ja vi hade några djur, en häst, en kossa, några får och några grisar, hund och katt.
Men vi fick aldrig gå ut i ladugården för mamma var rädd att vi skulle bli sparkade av djuren!! Istället tog hon in ett sött litet lamm i köket, så vi fick kela med den, dit ut fick vi inte gå!
Ja så tyckte ju brodern att nu när mamma var hos djuren kunde vi göra en rutchkana i köket av sofflocket som stod mittemot köksspisen. Sagt och gjort, stora syster var också hemma så hon hjälpte oss.
Den första som åkte var Svante, och vad tror ni hände? Han åkte in i köksspisen med en smäll! Med huvudet före, och naturligtvis blödde han som en “gris” syrran och jag blev livrädda, jag sprang ut och ropade på mamma som kom springande. Hon tittade på mig och sa, “Ulla spring genast och hämta faster Göta”. Nu var det så här att jag hade klänning och tjocka “kliiga” hemmastickade långstrumpor på mig, men inga underbyxor. Så jag drog upp kjolen och sa till mamma “ jag kan inte, har inga byxor” men det brydde hon sig inte om, så det blev till att springa till faster Göta utan underbyxor, mitt i vintern! Det gick bra för Svante !

För att återgå till min snälla fröken Jenny och min skolgång i Hakkas.
Det blev bara första och andra klass i byn, för min del!
Vi barn som bodde på “övre vägen” hade långt till stora skolan som låg nästan längst ner i andra ändan av “övre vägen”. Jag tror…. att de tyckte vi var för små för att springa så långt. Vi gick då alltså i Karolinas hus, ett litet klassrum hade vi, stor “skolgård” att leka på och utedass! Jag tror vi var femton ungar, kan ha varit färre. Jag hade flera av mina kusiner i klassen Kerstin och Roland bl.a.
Vi hade inte mycket gymnastik i skolan, kanske för att “storskolan” låg en bra bit ifrån Karolinas skola. Det blev lekar på “gården” istället.
Men en gång, det måste ha varit första gången vi gick till “storskolan” för att ha gymnastik, och jag hade inga gympa kläder!!!!! Vad göra!!!
Jag sprang hem till mamma i rasande fart och sa,” måste ha gympakläder vi ska ha gymnastik”
Ja vad gjorde då mamma! Hon hittade ett svart glansigt tygstycke, satte sig vid symaskinen och sydde ett par gympabyxor till mig.
Jag tog byxorna och sprang allt vad “tygen” höll ner till storskolan. Och ja, det blev åtminstone en halv timmes gympa, men vad jag hade för överdel till byxan
har jag inte den blekaste aning om!!!
Jag var den enda flickan som hade långt hår, för det mesta hade jag flätor. Det var lättast och bekvämast tyckte mamma som fick kamma och fläta mig varje dag, ibland hoppade hon över, till stor lycka för mig, jag var så hår öm. Jag tjata o tjata på att få bli klippt för alla andra var ju kortklippta!!
Till slut tyckte pappa, att nu fick det vara nog. Kom hit och sätt dig, sa han till mig, tog en sax och klippte av mig flätorna, till min stora lycka!
Men när jag kom till skolan och fröken Jenny såg det, sa hon, “men Ulla vad har du gjort” . “Pappa har klippt mig, svarade jag glatt”!
Jag har fortfarande kvar flätan med rosetten.

Fröken Jenny bodde nära oss, bara tvärs över byvägen i ett stort hus, i jämförelse med grannhusen, och en underbart stor ladugård där vi på somrarna lekte kurragömma när djuren var på bete i hagarna. Den var i två våningar, och gissa om vi hade roligt, fanns massor med in- och utgångar och gömställen där. Där lekte vi tills pojkarna blev inkallade av deras mamma eller pappa för att göra “ nyttigare” saker.
Fröken Jennys äldsta son gick också i min klass. En morgon när vi kommit in i skolsalen kallade fröken till sig Tor, som sonen hette, viskade något till honom och han skyndade sig iväg ut. Fröken satt under tiden med kappan på sig. Ingen som reflekterade över det. Tor kom tillbaks efter en stund, han bar på något. Fröken gick in i en liten hörna där vi hängde våra ytterkläder, vi undrade inte varför hon gick in där, men det fick vi snart reda på när vi såg henne ta på sig kjolen som hon skickat hem Tor för att hämta. Hon hade alltså glömt att ta på sig kjolen hemma.Vilken tur att det var så nära hem!

När det gäller kläder! Vi var ju fyra syskon och mamma var hemmafru, så vi fick så klart ärva efter varandra så gått det gick. Nya kläder fick vi höst och vår.
Och för min och syrrans del blev det mycket hemsytt. Mamma var inte så bra på det, så hon lät/ frågade två av mina mostrar, moster Alvina och moster Hildur som ställde upp när de hade tid. Sen fanns det en dam i byn som också ställde upp, “Birases Emma”, hon sydde en jättefin ljusgrå kappa med blå sammetskrage till mig. Kommer ihåg den än idag.
Mostrarna sydde också jättefina klänningar till mig. En midnattsblå sidensammet klänning med vit krage, en plommonfärgad klänning med helveckad kjol, även den med vit krage.
Till både syrran och mig sydde någon av dem “leksandsdräkter”, gula klänningar, randiga förkläden, vit schal med blommor och en mössa i samma tyg. Oj vad fina vi var. Så vi beslöt oss för att “paradera” fram och tillbaks på byvägen så grannarna skulle se våra fina dressar!
Det jag också kommer ihåg, var helvita veckade kjolar och blålila jumprar som mamma stickat till oss.

Ja mina vänner, ett litet “plock” från mina barndomsminnen. Det kommer fler, var så säker på det. Jag har en del kvar!