Mitt första “riktiga” kontorsjobb och mötet med min blivande man

Ja då kom jag ju hem efter mitt år i Katrineholm. Pappa och storasyster Laila mötte mig på centralen i Gällivare. Även moster Alvina var där, med presenter och gratulationer. Mamma Lydia låg på Gällivare lasarett för undersökning, hon ringde mig och berättade att hon var “dödssjuk” och sa att jag genast måste komma hem!!!

Det visade sig sedan att hon drabbats av gallsten och skulle opereras lite längre fram.
Vilket också skedde, och hon blev frisk igen.

Men det är kanske inte så bra alla gånger att ligga på sjukhus! Mamma började/lärde sig att RÖKA där!!! Tror det var en släkting och andra bekanta som låg där samtidigt, och dessa bildade ett gäng som träffades i kaffe/rökrummet, de “lurade” mamma Lydia att prov röka! Och se, då var det kört.

Vi försökte få henne att sluta, men det gick inte. “Hon sa “nåt roligt ska jag väl få ha tills jag dör” Inte vet jag vad hon menade med det, hon hade ju oss!!!!
Så länge jag bodde hemma och även när jag hälsade på, skickade hon mig till kiosken för att köpa cigaretter, Commerce hette de billigaste, dem skulle hon ha, med filter, de var lite “nyttigare”!
Vi bodde fortfarande i Dennewitz , men skulle flytta om några månader till Malmberget, föräldrarna hade köpt en bostadsrätts lägenhet på Kaptensvägen.

Under tiden började jag att söka jobb och var på en del intervjuer. Gick inte så bra i början, NSD tex. ansåg att jag inte hade någon erfarenhet av kontorsjobb så det blev lite svårt.
Jag svarade då att, “ nej så klart jag inte har ännu, jag måste ju få ett arbete för att få erfarenhet”. Jag var tuff redan på den tiden!
Syrran ville trösta mig, och tyckte att nu var det på tiden att jag började gå ut på dans och träffa killar.
Hon försökte på alla vis att “tussa” ihop mig med någon i hennes “gäng”, men nej, jag var inte så intresserad!
Men efter att vi flyttat till Malmberget och hjälpt mamma med att få ordning i lägenheten, “tvingade” hon mig att följa med på “tunneldans” som skulle hållas på Nordan, okej sa jag, följer väl med då!
Vi gjorde oss iordning då, alla fyra, Evert, Svante, Laila och jag. Det var riktigt synd om mor och far på lördagskvällarna, för vi hade bara ett badrum som ockuperades av oss fyra danslystna syskon. Lilla mor hotade med att ta skurhinken ut på balkongen om hon inte fick tillträde till toaletten! Men då blev det fart på “ungarna”! Hon blev genast insläppt!
Ja då blev det dags att ge sig iväg, vi hade inte långt att gå, Nordan låg på samma gata mot centrum till, vi bodde ju på “Strøget “ vet jag!
Men innan vi gick gjorde syrran en sista inspektion av mig och ansåg att jag skulle ta av mig glasögonen och lämna dem hemma, då skulle jag bli “intressantare., vad hon nu menade med det!
Jag för min del tyckte glasögonen var “läckra”, ljusgröna och “kattformade”, såna som Yvonne Lombard hade i reklamen Marabou Mjölkchoklad. Men syrran fick som hon ville, glasögonen lämnades hemma!
Kusin Marianne var redan på plats, vi råkade träffas då och då på dans.
Många danssugna också, flickorna i långa rader på ena sidan, de populäraste främst! Och så naturligtvis pojkarna på andra sidan dansgolvet som
spanade in de mest populära tjejerna.
Jag var ingen populär, känd dansbrud, så jag ställde mig bakom, dessutom var jag
väldigt blyg!!!!
Bröderna, Evert och Svante bjöd upp lilla syster, kände sitt ansvar, och naturligtvis
kusin Toine och några till. Sen tyckte de att de gjort sin “plikt” och jag fick klara mig
på egen hand.
Och plötsligt så hände det! HAN, kom och bjöd upp mig!!!!! Jag kände igen honom, han “tillhörde” syrrans innegäng”. Han dansade som en “Gud” och dessutom var han snygg.
Ja så förflöt ju danskvällen med många danser med “HONOM”.Under pausen ville han att vi skulle gå ut och ta frisk luft, vilket vi också gjorde, men under “uppsikt” av bröderna och kusinen.
Efter pausen blev det dans igen, och HAN dansade in i tunneln där det var mörkt och skumt, jag förstod ju varför, där började han lite smått att “pussa” mig, men jag blev “lite arg” och sa, “vad gör du”? och då slutade han. Oj, oj, oj tänkte jag, nu är det kört!
Så kom då “Damernas” som man kallade det, där tjejerna bjöd upp killarna som de gillade och var intresserade av.
Ja jag skulle så klart bjuda upp “Honom”, men ve och fasa, jag såg ju inte var han stod. Jag hade ju inga GLASÖGON! Kände mig som “Bofinken Knut”! Så det blev till att gå hem ensam. Jag hade inga snälla tankar om syrran just då!!!
Dagen efter förhörde syskonen hur det gått. Stora syster fick dåligt samvete, och någon dag efter träffade hon Honom på bussen, och bjöd hem Honom på fika när han hade lunch. Han jobbade nedanför oss med ett nybygge. Jadå, han kom, syrran hade förvarnat så jag hann byta om till en snygg kjol och blus. /hade inte börjat jobba än/
Och kaffe med kakor blev det. Mor och far var hemma, samt en släkting från mammas hemby Palohuornas som kom och åt lunch, Hubert hette han, och undrade om det var ullas fästman!!!!!
Innan HAN gick frågade han om jag skulle gå på dans följande lördag. Blyg som jag var och inte ville verka vara för intresserad, svarade jag,/ jag vet inte, kanske/ och tänkte igen, vad har jag gjort!!!!
HAN har efteråt berättat att han “tänkte, slipp då, skit samma”.
Håhå, jaja. Så blev det lördag, syskonen och även jag gjorde oss iordning, de frågade om jag skulle till “Kullen” eller Gällivare, ingen dans på Nordan denna helg.
Dessa tre “danspalats” brukade turas om med gammel- och modern dans. Ingen hade talat om för mig att denna helg var det modern dans i Koskullskulle /Kullen”.
Så jag åkte till Gällivare, gammeldans!!!!! Du store!!!! Det var bara jag och några till i samma ålder, jag blev såklart besviken, men höll på att få ihop det med en dansant kille från Glommersträsk.
Så blev det då dans paus. Och vem kommer inte in genom dörren!! Storebror Evert och kusin Toine! “ men vad gör du här, undrade de, varför är du inte i Kullen”? Trodde “ moderna” var här, svarade jag,” och var nästan gråtfärdig.
Men så säger mina “räddande Änglar, följ med oss till “Kullen “ “Har inga pengar, säger den olycklige”. Inga problem, säger änglarna, vi bjuder”!!
Upplysningsvis, Kullen ligger ca 10 km från Gällivare .
När vi kom dit och var på väg in fastnade jag med min klack och hade fallit handlöst om inte någon fångat upp mig.
Gissa vem som “fångade” upp mig? Det var HAN! Vi dansade hela kvällen, syskonen och andra bekanta såg väldigt nöjda ut när de såg oss “omslingrade” på dans golvet.
Så klart han körde hem mig efter dansen i sin kalla bil /värmen strejka/ men det gick bra ändå. Vi höll oss varma, syrran tjuvkika i fönstret!!! Så att allt gick rätt till!

I samma veva fick jag mitt första “riktiga” jobb. På före detta “Amerikanska Gummiverkstaden” i Gällivare, som hade blivit uppköpt av Philipsons Bil AB i Stockholm .
Jag skulle bl.a ha hand om lagerbokföringen,Där arbetade även Britt-Marie och Hillan, två trevliga tjejer. Britt-Marie har jag fortfarande kontakt med, hon gifte sig tidigt och fick en dotter, de, mannen och hon “försvann” sedan till södra Sverige, till Ödåkra där jag “hittade” henne och familjen efter flera år när vi också hamnade där.
Hillan däremot, denna underbara tjej, fick tyvärr cancer och gick bort efter en tid.
Ja så gick ju tiden i “kärlekens” och det nya arbetets tecken.
Det var jobbigt allt det nya! Speciellt jobbet, det var trevliga medarbetare, men där fanns också en liten “skitstövel” till stockholmare.
“Fästmannen” hade under tiden blivit inkallad i det militära i Boden.
Och det vet ju alla vilken pina det var, att inte få träffa “honom” under veckorna, dessutom hade han inte det så “fett ställt” 2,50 i fickpengar om dagen!!! Så “flickvännen” fick hjälpa till att sponsra honom.
När han fick “skördepermis” så beslutade vi att åka till “rosornas ö” Gotland.
“Jag bjuder, sa jag schangtilt,” men först måste även jag få tjänstledigt, hade inte hunnit arbeta in några semesterveckor ännu.
Så jag gick “ödmjukt” till den lille stockholmaren, Johansson hette han, och undrade snällt om jag kunde få ledigt ett par veckor. “Nej, svarade han, det får du inte!!!!!!!”
Jag min stackare blev så chockad, så jag svarade, jaha!
Men sen blev jag “förbannad”! Och tänkte, inbilla dig inte att jag ger mig så lätt!!!!
Så vad gjorde jag då! Vi hade en jättesnygg chef, Disponent Liljebäck.
Jag knackade på hans dörr, Jättenervös! Och förklarade situationen för honom.
Och då säger denna snygga, underbara chef!
“Naturligtvis ska du vara ledig”
Gissa vem som var sur och förbannad på mig efteråt? Men tack o lov så åkte hela Stockholms gänget hem en kort tid efter!
Och” fästefolket” åkte till Visby ! Året var 1962! Vi tältade, mycket varmt och trevligt!

Julafton 24/12-62 förlovade vi oss Dan och jag. Vi satt i blivande svärfars gamla, kalla Opel kapitän utanför lägenheten på Kaptensvägen, och växlade ringar. “Mycket kallt och Romantiskt!”
Sen skyndade vi oss in i värmen och mammas underbara julmat. Det var syrran som upptäckte det först! Att vi hade ringar på fingrarna.

Den här lägenheten på Kaptensvägen som ägdes av mor och far köpte vi, eftersom de i sin tur börjat bygga en villa vid bussgaragen i Malmberget /ett nytt bostadsområde/ och som blev inflyttningsklart samma år.

Vi var fattiga, inte hade vi hunnit spara ihop någon buffert inte, med militärtjänst och allt. Vi fick låna till insatsen av HSB som ägde huset, 3.500,- , hu så mycket pengar för en tre rumslägenhet!!! Men vi behövde även möbler, vi var för fattiga och för unga för att få ett banklån, så älskade storasyster tog ett lån i sitt namn, och så var det problemet löst! Jodå, allt betalades in, till sista kronan! Tror även det lånet var på ca 3.000,- kr.
Nämnas kan att min månadslön var ca 650,- i månaden.
Ja hur möblerade vi vår första lägenhet?
Rumsmöbler: snygg grön dux soffa, 2 jättesnygga créme färgade fåtöljer med breda “trä” armstöd, /önskar vi hade haft kvar dessa/! ett snyggt teakbord och naturligtvis en bokhylla! Inbundna böcker hade jag beställt på postorder!
Sovrummet: dubbelsäng, två sängbord, lampor mm.
Sovrum: 2, där kusin Kicki huserade ett tag medan hon läste på gymnasiet.
Lite hopplockadade möbler, säng, ett päronformade bord, syrrans gamla läderlappsfotölj/ skulle man också haft kvar/ mm.
Kök: bord, 2 stolar, och en vit pinnsoffa. Mer fick inte plats där.
När det gällde linne,handdukar och husgeråd, så “skrapade” mor fram en hel del fint.
Överlakanen, tvingade hon oss, syrran och mig att brodera på, namn och vackra blomster broderier. Syrran vägrade, men snäll som jag var gjorde jag som mor ville, det var faktiskt roligt! jag har fortfarande kvar 2 st av dessa lakan!
Det gällde även bordsdukar, där har jag också kvar många vackra dukar som tyvärr inte kommer fram så ofta på bordet!

Det hade blivit ganska “kärvt” på byggnadsmarknaden, och vi beslöt oss för att kanske flytta söderut. Spännande tyckte vi, men mor blev ledsen! Broder Svantes kompis Georg som jobbade på arbetsförmedlingen skickade iväg den “trolovade” till Norrköping för att rekognosera hur arbetsmarknaden var där. Det såg bra ut. Så det bestämdes att flyttlasset skulle gå dit!
MEN INTE FÖRRÄN NI GiFT ER! Sa mor i huset! Ni får inte leva i synd, fastän det gjorde vi ju redan! Men det låtsades hon inte om!
Vi gifte oss den 8 februari 1964, i Malmbergets vackra kyrka, där även vi tre yngre syskon konfirmerats, Evert i Hakkas “Församlings Hus”, kyrkan var då fortfarande inte byggd.
Men det gick ju inte att bara gifta sig “så där hursomhelst”. Vi var “ganska unga” 20 år. Och myndighetsåldern var 21 år. Så vad göra?
Ja, den blivande mannen fick skriva till “kungs” som det hette, men i själva verket till någon myndighet i Luleå som skulle godkänna, och även ville ha reda på “varför det var nödvändigt att gifta sig så ung”.
“Den blivande” fick även bedyra på heder och samvete att han kunde försörja sin kommande hustru! De Ni!!
Jag för min del behövde bara ha mors och fars godkännande och underskrifter.
Bröllopet hölls en kall vinterdag, kallt som “attan” medan vi stod och väntade i vapenhuset på att marschera in. Broder Svante som var vår fotograf stod och väntade med oss i det kalla “vapenhuset” , svor en ramsa, kameran fungerade inte riktigt i kylan, tror jag, så han blev arg , men kom genast ihåg att han var i Guds Hus, tittade sig omkring för se om någon hört det “hemska” och sa “förlåt” jag gissar till den “högre makten” . Tur att mamma redan satt på plats!!!!!
Ja då blev vi då “gifta”. Vi hade en liten intim bröllopsmiddag hos mor och far, med familjen och några av våra släktingar. Svärmor Karin hade sytt min brudklänning, en enkel sådan, efter mitt önskemål. Vi hade inte så mycket pengar att spendera, så det blev i “sparsamhetens tecken”.
Så åkte då den den nyblivne mannen till Norrköping. Jag skulle komma efter så fort vi fick vår lägenhet som inte var klar ännu.
Det var tråkigt och dyrt att bo på två ställen. Den stackars mannen kunde inte skicka hem pengar till frun, då blev det inget över till honom sa han. / tänk om de i Luleå hade vetat./
Men vi löste det på ett bra sätt, kusin Kicki som gick på läroverket i Malmberget fick bli min hyresgäst. Både trevligt och bra och lite mer i plånboken! Vi hade jätteroligt! En gång “skolkade vi, jag från jobbet och Kicki från skolan, och hade det jättemysigt hemma.
Vi hade ju som sagt ganska tomt i börsen ganska ofta, men en underbar moster Judith och en underbar mamma Lydia försåg oss med mat när de tyckte vi började se bleka och undernärda ut!!!!!!!
Ja så kom dagen när jag skulle återförenas med “gullegubben”! Det hade hunnit bli sommar. Jag hade sagt upp mig på mitt jobb, lägenheten hade HSB “löst in”, det var rätt så svårt att få den såld, så bara i undantagsfall löstes den in av dem. /Kanske också lite för att jag kände kamreren på HSB/! Och även Britt-Marie som också jobbade där, och sedermera flyttade till Skåne med man och baby! Där tog vi också upp kontakten ca 7 år senare.
Vilket vi fortfarande har kvar.
Kicki hade slutat på läroverket för terminen och flyttat ut, kommer inte ihåg om det var hos fästmannen eller hem till mor och far i Hakkas över sommaren.
Ja så kom då den spännande dagen. Flyttlasset hade gått, tror med tåg.
Vi hade fått “flytt och resebidrag” av arbetsförmedlingen och kände oss verkligen “stadd i kassa”. Riktigt “pengastinna” med andra ord. Då fick man flyttbidrag av arbetsförmedlingen när man inte hade jobb i hemorten och var tvungen att söka arbete någon annanstans.
Mamma och Svante följde med mig, vi tog tåget, flyg var inte att tänka på.
“Renlanda” flygplats fanns inte då! Alltså flygplatsen i Gällivare.
Det kändes tryggt, mor ville se så att allt fungerade och broder Svante för att en skolkompis flyttat till Norrköping före oss.
Vi hade fått en “sprillans ny” tvårumslägenhet i stadsdelen Hageby, möblerna hade kommit, och “kärleken” var på plats. Vilken lycka!
Norrköping såg ut att vara en lagom stor mysig stad, här skulle vi trivas.
Mamma och Svante åkte hem efter ett tag, och jag skulle börja söka nytt arbete.
Det var inte så svårt. Först hade jag några vikariat, bl.a på Stal Refrigation AB som tillverkade kylaggregat, satt och renskrev “någonting” hela dagarna, såååå tråkigt!
Men jag skrev för brinnande livet så dagarna inte skulle bli så långa! Men till råga på allt elände tyckte chefen jag gjorde ett så bra jobb, så han undrade om jag ville ha fast anställning!!!!!
Men jag fann mig och undrade stillsamt om jag kunde få tänka på saken!!! Det fick jag. Oj, oj, oj, hur ska jag nu komma ut ur den här situationen tänkte jag!
Men ibland har man tur, eller är det någon däruppe som hjälper till ibland?
När jag kom hem ringde telefonen. Det var kamrer Svahn på Oljekonsumenterna, som hört att jag sökte arbete och undrade om jag var intresserad att komma på en interjuv. Jag hade nämligen varit på ett annat ställe Vargen, där man tillverkade konfektionkläder, men fick inte jobbet. Men den snälla kamreren rekommenderade mig till Kamrer Svahn istället. Och se, jag fick jobbet, lönen var något högre än hos Philipsons Bil AB, ca. 750:-mån. Astronomiska summor. Jag skulle arbeta som kassakontorist, ha hand om löner mm. Jippi!
Jag kunde med med gott samvete tacka nej till jobbet hos Stal Refrigration .
Det var ett trevligt arbete, jag trivdes mycket bra. Chefen härstammade från Gällivare, de övriga medarbetarna tyckte det var förfärligt när jag duade honom. Du måste säga disponenten, sa de,! jasså säger jag och fortsatte att dua honom. Då på 60-talet niade man ju fortfarande cheferna och äldre personer. Chefen hade inget emot att jag sa du till honom. Å så var det med det!

Vi hade beslutat att “bli med barn” när vi var skuldfria och även skaffat bil.
Och så blev det. Vår allra första bil blev en R 8:a, Renault, en fyrkantig liten bil.
Vi köpte den kontant! Den kostade ca 10.000,- kronor.!!!!! Vi hade 20,- till bensin.
Gu vad vi var fattiga, men lyckliga!
Jodå, mannen fick lön veckan därpå! Gissa om vi var ute på äventyr och kollade omgivningarna, samt närstående städer.

Ja och så var det ju det här med arvingar.
På sommaren 1965 åkte vi upp till Norrland med vår nya bil för att hälsa på.
Svägerskan Elisabet hade nedkommit med en förtjusande söt flicka Maria, hon såg ut som en liten docka. Och syster Laila hade fått en pojke, Björn, ett riktigt busfrö, mormor Lydia sa att han fått alldeles för mycket morotssaft och vitaminer, så det var därför han var så “rörlig”! Dessa två söta barn var födda 1964.
Jag tyckte småttingarna var helt underbara, så jag sa till mannen, “nu är det dax”! Han sa inte emot utan var med på noterna.
I slutet på aug. 1965 var vi i i “lyckliga omständigheter! Jag hade känt mig dålig några dagar och trodde jag hade fått blindtarmsinflammation, men så var det inte! Roligt och spännande och glada! Äntligen!
Vi hade också beslutat att jag skulle sluta arbeta när jag blev “på det viset”.Jag sa upp mig i december -65. Vi skulle fira julen uppe hos mor o far och bilade upp i smällkalla vintern. Det var lite jobbigt för Dan o Birger / en bekant till oss som också skulle fira julen i Gällivare / fick stanna var 5:te mil för att släppa ut mig i mörkret och snödrivorna så jag kunde “kissa” , “ungen tryckte på”!!!! Men vi kom fram välbehållna till slut. Birger/ från Skellefteå som också flyttat till Norrköping med sin familj, Vera/ från Gällivare och småpojkarna Jan och Lars umgicks vi flitigt med under vår tid i Norrköping. Och även Svantes kompis Uffe Kuhla.

Ja så gick jag ju i “väntans tider”, det lilla barnet skulle komma den 19 maj. Hur jag fick tiden att gå i fem månader? Inga problem. Jag tog långpromenader varje dag, bakade, lagade mat och städade, så mannen kunde komma hem till en rar, söt och omtänksam hustru!!!!! Alltså en riktig liten hemmafru, precis som i reklamfilmerna de hade på 50 talet!!!
/Så är det inte idag, det kan jag lova! Här hemma alltså”!/
Men det roligaste var ju att förbereda allt till den “nya babyn”. Att klä babykorgen, sticka små söta koftor och byxor och allt annat som skulle till. Jag var helt säker att vi skulle få en flicka, men vågade ändå inte sticka i rosa, så det fick bli i “neutrala färger”.
Ja och så hux flux så var hon där!! Detta lilla underverk, som vägde 3.500 kg, 49 ½ cm kl 4.44 den 18 maj, 1966 nästan exakt på dagen. Och fort gick det, från början till slut, ca 2,5 timme.
Att komma hem med en liten människa var ganska nervöst måste jag säga.
Bara att byta blöja var svårt, “ungen skrek och låg ju inte stilla” så svetten rann på mig ibland. Kommer ihåg att Vera kom till undsättning när hon och familjen kom för att beskåda underverket! Vilken lättnad!
Sen var det ju det här med “det första badet”! Jag var nästan hysterisk, visste inte hur jag skulle hålla henne. “Tänk om jag tappar henne, eller dränker det stackars barnet.”
Vad göra? “Kastade mig på telefonen” och ringde mamma!!
“Jag vågar inte bada henne” grät jag i telefonen! Älskade mamma sa, ta det lugnt, jag kommer med nästa tåg och hjälper dig. Och så blev det.
Naturligtvis blev jag så småningom specialist på att bada och byta blöjor på barnet. Och hon, Ellinor Anna-Carin, ser ut att ha klarat sig “hyfsat” efter det.

Ja så gick månaderna och lillan växte och frodades. Vi hade det mysigt och var ute mycket, våra promenader gick ofta till Vrinnevi skogen som inte låg så långt ifrån oss.
Ett trevligt rekreation område med golf och andra aktiviteter.
Vi åkte så klart upp till Malmberget två gånger om året semester och julfirandet!
Det var ett måste, att träffa mor- och farföräldrar och syskonen.

1967 började vi “längta hem” litegrann. Svärfar lockade mannen med att han hade gott om arbeten och menade att vi kunde flytta hem.
Vi funderade ett tag och beslutade att okej, det gör vi!
Så flyttlasset gick tillbaka till Malmberget . Vi hade ingen lägenhet, men mor och far blev så glada så de erbjöd oss att bo hos dem tills vi fått lägenhet. Vi tog tacksamt emot erbjudandet.
Mindre glada blev nog bröderna som fortfarande bodde hemma. Med en “skrikig underbar unge” till på köpet!
Medan vi fortfarande bodde hos mor o far blev det högertrafik i Sverige, i september.
Far i huset var nog lite orolig men tyckte att det skulle nog gå bra. Tidigt på morgonen den dagen begav han sig ut för att testa medan vi andra sov. Han meddelade sedan stolt, “att de var inga problem alls”. Tror väl fan det sa vi otrevliga ungar, det var förmodligen bara du som var ute och körde!! Nä, det var nån till sa han!

Kort därefter fick vi en stor fin trerumslägenhet på Plantvägen, inte så långt från mor o far. “Skönt, tyckte bröderna”! Och vi var nöjda.
Så blev det vinter, huu…… så mycket snö! Jag var fortfarande hemma med barnet och hade fullt upp.
Jag hade faktiskt ett kort vikariat hos mitt “gamla, första jobb” men det var det enda.
Sommaren 1968 skulle vi bila till Paris på Dans semester. Vår första utlandssemester. Lillan skulle med så klart, men det tyckte inte mormor. “Hon stannar här i sommarstugan med oss”.
Och så fick det bli.
Vi stannade i Umeå och lämnade av mannens syster Grethel hos syster maj-Britt och fästmannen Rune som läste på universitet där. Jag tror de “levde i synd”!
Vi besökte också en bank och köpte resecheckar, det skulle vara bra och säkert fick vi höra.
Ska det vara nödvändigt, tyckte jag, jag kan gömma pengarna i trosorna, så är de säkra. Men det blev resecheckar iallafall.
Vi tältade, och sov i bilen när vi inte “gitte” slå upp tältet.
Så kom vi då till Danmark med färja, bara det en upplevelse. De har ju lite annorlunda trafikskyltar och på danska då så klart.
Vårt första skylt dilemma blev, Ensrettet!! VAD BETYDER DET? Vi kom ju så klart så småningom på vad det betydde, Enkelriktad!!!!! Ja och sedan gick körningen som en dans, med mig som kartläsare. Trot om ni vill! Eftersom jag har “noll” i lokalkännedom. Men fram kom vi.
Sen var det ju det här med franska språket när vi kom till Frankrike. Men det gick bra där också sedan vi engagerat en hel by med att hjälpa oss att köpa ett spritköp. Vårt hade pajat! Ja vi passerade ju Holland också, låg över i Amsterdam på en camping.
Men där hade vi inga problem med språket, camping killen som tog emot oss växlade obehindrat mellan tyska, engelska, svenska och naturligtvis holländska.
Till slut var vi på väg till Paris. När vi susade fram med vår lilla R10, / vi hade bytt bil/ så fick jag stora skälvan. Jag ville HEM till det lilla barnet! VÄND beordrade jag mannen, som gjorde som jag sa! “Tänk om det har hänt något” Mobiltelefon var inte uppfunnen då, och jag vågade inte gå in på en bensinmack och låna en.
Kunde ju inte språket!!!
På färjan hem inhandlades en stor docka till barnet och naturligtvis presenter till mor och far.
Stopp gjordes i Umeå för att plocka upp syster Grethel som blev mindre glad för en sådan kort vistelse hos storasyster. Redan tillbaks, utbrast hon, och såg sur ut!

Det var sent på kvällen när vi kom hem. Mor o far hade åkt hem från landet med barnet. Bekvämare, sa mor när man har små barn.
Det lilla barnet låg och sov i mormor o morfars säng. Vi väckte henne, hon ville inte ha med oss att göra, sur som ättika, skulle bara sitta hos morfar. Dessutom såg hon ut som Pippi Långstrump!! Mormor hade flätat hennes hår, som stod rätt ut från hennes huvud. Jag hade ett helsicke att få hennes fina lockar på plats igen!!!
Ja i vilket fall som helst, hon ville inte följa med oss hem, mitt modershjärta grät! Hon hade glömt oss!! Det hjälpte inte ens en gång med den fina dockan.
“Ja då åker väl vi då, sa mor med sorg i hjärtat”. Men då blev det fart på “ungen”, hon skulle med. Lyckligt slut som man säger!

Men nu hade det börjat “klia” i flytt benen igen. Så vi funderade på att åka så långt ner vi kunde. Mannen ringde kusin Lasse och frågade om han var intresserad att följa med. Han skulle ringa upp när han vaknat ordentligt. Och så blev det. Den här gången till Skåne, Malmö. Vi stannade även i Stockholm, men valde att flytta till Malmö.

Fortsättning följer.

0
Feed

Kommentarer

16/09/2020 av Queuepeabraps

online slot games casino online slots <a href=" http://onlinecasinouse.com/# ">free slots </a> casino bonus codes [url=http://onlinecasinouse.com/# ]world class casino slots [/url]

28/09/2020 av Queuepeabraps

free casino slot games [url=http://onlinecasinouse.com/# ]casino game [/url] slots free <a href="http://onlinecasinouse.com/# ">free casino slot games </a> casino blackjack

27/10/2020 av WHIP

FÅR UTÖKA ALLA SOM ÄR FRÅN 18 MILS RADIE FRÅN TÄRENDÖ OCH SÅ TIDOGT FRÅN 50 TALET BLIR FÖRHRDA TROTRREAD OM DU LJUGER LJUG INTE FÖR MIG

01/05/2021 av Ingrid Petrini

Tack för att du delar dina minnen så fint

25/05/2021 av Poongeles

<a href=https://vscialisv.com/>buy cialis online[/url]

12/06/2021 av Poongeles

<a href=http://ponlinecialisk.com>cialis 5mg[/url]

25/06/2021 av Poongeles

<a href=https://vscialisv.com>buy cheap cialis discount online[/url]

12/07/2021 av Poongeles

<a href=https://vsamoxilv.com/></a>

31/07/2021 av Poongeles

<a href=http://cialiswwshop.com/>cialis online no prescription</a>

24/08/2021 av Poongeles

<a href=https://cialiswwshop.com/>buying cheap cialis online</a>

Lämna en kommentar