När vi flyttade från landet till stan 1952

Min Pappa Oskar var född i Hakkas 1908, mamma Lydia 1906 och född i Palohuornas, de gifte sig på julafton 1935.

Strax efteråt började de bygga huset vi alla syskon var födda i.

Evert som är äldst föddes i december 1936 och sedan kom vi andra med två års mellanrum.

Mamma var som jag nämnt, hemmafru, pappa försörjde oss genom att arbeta med vårt lantbruk, eller med timmerflottning när det erbjöds.Han började arbeta åt LKAB i slutet på 40 talet och hyrde ett rum hos herr och fru Strömberg i Malmberget.
Han “pendlade” varje vecka mellan stan och landet, det blev naturligtvis jobbigt i längden så det beslöts att hela familjen skulle flytta till stan.

Ja då kom då dagen när det var dags att flytta från hembyn Hakkas till Dennewitz.
Dennewitz låg ju några kilometer från Malmberget, men oj så spännande, det kändes ju precis som om vi skulle bo “nästan” i Malmberget.
Jag tyckte inte det var tråkigt att lämna Hakkas, mamma, pappa och alla syskonen var ju med. Jag hade precis fyllt 9 år och tyckte
det skulle bli både roligt och spännande att börja i en ny klass och att få nya klasskamrater. Mina “gamla” klasskompisar skulle jag träffa på ändå, för huset i Hakkas fanns ju kvar, och det var där vi skulle tillbringa somrarna när vi hade skollov och även andra lov.
De få djuren vi haft hade slaktats eller sålts. Vi hade även en underbar “spetshund” Rippe, som någon kom och hämtade, vem kommer jag inte ihåg.
Men han fick det säkert bra.
Pappa hade hyrt en lastbil till flyttet, så där lastades på allt vi skulle ha med oss.
Sedan var det bara för alla att “klämma” sig in i förarhytten, storebror Evert fick
sitta på flaket med flyttsakerna. Vi var så klart avundsjuka på honom för att han
fick sitta där bak med bra utsikt och allt!

Ja då kom vi äntligen fram till huset vi skulle bo i.Vi bodde centralt, kan man säga.
Det fanns ett trettiotal hus i Dennewitz som hyrdes ut av LKAB till deras anställda gruvarbetare. Fanns nog någon kanske som inte jobbade åt dem.
Det fanns en, ska vi kalla den “huvudgata” som fortsatte till Robsan, Vitåfors
och Tingvallskulle, där andra gruvarbetare med familjer bodde.
På denna gata/väg fanns vår buss station och en kiosk /tack o lov/.
Konsum fanns också och ett mjölkstånd uppe på backen ovanför 322:an där vi skulle bo, där handlade man bara mjölk och grädde /”i lösvikt”/ . För det mesta var det jag som sprang upp för backen med en 5 liters mjölk hink dinglandes i handen och en liten en när vi skulle ha grädde.
Den stängdes sedan och mjölken “flyttade” till Konsum som hade gjort en renovering i affären. Så nu kunde man själv “tappa” mjölken i sin 5 liters hink. Väldigt modernt!

Kiosken ägdes av Ann-Louise Bergströms mamma Ida. Vi var ju naturligtvis
lite avundsjuka på henne! “Tänk att ha en mamma som hade en kiosk, och tänk
så mycket godis hon kunde äta!
Men jag tror att mamma Ida “begränsade godisätandet”.
Storasyster Laila jobbade i kiosken efter skollektionerna, egentligen var hon för ung för att få arbeta, men det löstes till allas belåtenhet.

Ja vi bodde “centralt” som sagt, på andra sidan “busskuren” med bara vägen/gatan kanske 50 meter ifrån, så nära , en liten slutning upp för att komma dit. På den sluttningen fanns tre likadana “längor” med 5 lägenheter i varje länga, som stod i rad.
De såg ut som husen i “Alla Vi Barn i Bullerbyn”!!!!
Vi bodde i mitten huset och i mittersta lägenheten. Den här lägenheten var på 1 rum och kök. Vår familj bestod av 2 vuxna, 4 barn mellan 9-16 år!!!
Den var väldigt “speciell” måste jag säga. För att komma in i
köket var vi tvungna att passera 4 dörrar!!! med tre små “hallar”,som på vintern var jättehala , det fanns ingen värme där, den första hallen var värst isig och hal.
Men det bästa av allt! Där fanns en toalett och vask med rinnande vatten, och naturligtvis vattenkran även i köket, men bara kallt vatten, varmvatten fick värmas på köksspisen som vanligt. Hur förvarades då färskmaten när vi inte hade kylskåp ? På vintern i en långskrubb vi hade i hall nr 2, under sommaren förvarades maten i en gemensam jordkällare som alla i huset hade tillgång till, sedan fanns det så klart ett “torrskafferi” i köket.
När det gällde bad och att hålla sig ren och fräsch då fick vi “hasa” oss ner till bad och tvättstugan som låg ca ½ km bort mot Koskullskulle till.
Och det fick bli 1 gång i veckan när vi gick i skolan. Vi hade det på skolschemat, det brukade bli på lunchrasten som vi fick springa ner till den allmänna bastun.

Återkommer senare till trångboddheten.
Ja det var ju sommarlov när i flyttade, så jag lärde ju känna “bullerbybarnen” i vårt hus.
Jag kommer fortfarande ihåg vem som bodde- och namnen på alla oss “ungar”.
Första lägenheten från höger sett, bodde fam. Henriksson med barnen Gunborg, Gunilla, Gertrud och jag tror lillebror hette Gunnar.
Därefter familjen Räisänen, Vera och Inger hette flickorna. Nästa lägenhet
Familjen Johansson-Ärnste, Evert , Laila , Svante och Ulla .”
Lägenhet nummer fyra, familjen Nilsson, med dottern Birgitta . Och
slutligen familjen Andersson, Maj-Britt , Stig, lill Birgitta och Sören.
Och i huset bredvid bodde kompisen Ann Louise, som numera bor i Australien.
Vi flyttade in i 322:an i juli 1952 och flyttade ut november 1955.

Ja så kom då den första skoldagen. Jag hade ju redan lärt känna en del av klasskamraterna, men där var många okända också. Det här var en liten skola, kallades för B- skola, där 1-2, 3-4 och 5-6 gick i samma klassrum. 7:de klassarna “bussades” till Malmberget med “vanliga” bussen, det fanns inga skolbussar då. Där började storasyster Laila, medan Svante och jag fick börja i Dennewitz. Storebror Evert som hade gått ut folkskolan för några år sedan började arbeta åt Amerikanska Gummiverkstaden i Gällivare.
Där jag också arbetade på 60 talet, men då hade Philipsons Bil AB
tagit över “Gummiverkstan”.
Som sagt, jag började i “trean” och fick fröken Sylvia Grape till lärare. En mycket sträng och lite “skräckinjagande” lärarinna var hon allt!!
Det fanns bara ytterligare två lärare på skolan då , småskolelärarinnan Linnea Karlsson och överläraren Osvald Forsmark.
Fröken Linnea hade vi i syslöjd, och Osvald hade vi nån termin i gymnastik,
som jag älskade, det var mitt bästa ämne!!
Det var ju “ordning och reda” på den tiden i skolan, t.o.m “aga var tillåtet!!!
Jodå, jag fick en “örfil” av fröken en gång. Jag råkade öppna locket till min skolbänk under en lektion, men se det skulle jag inte ha gjort, tror att hon var
på dåligt humör just då och jag fick ta smällen!
Så klart att jag grät! Men sedan nonchalerade jag henne resten av skoldagen.
Fick jag en fråga tittade jag surt henne in i ögonen, knep ihop munnen och sa inte ett ord. Hon gav upp och lät mig vara ifred resten av dagen.
Men hon var ändå inte så “hemsk”!
Jag tyckte mycket om djur, och efter mycket tjat fick jag en söt liten katt, nästan helvit med en liten svart prick på huvudet. Jag döpte honom till Mirre.
Mirre var en klok katt, nästan som en hund, älskade mamma, och följde alltid med pappa när han skulle hämta bilen från garaget som låg mot Robsan till.
Han tyckte om att åka bil, följde alltid med när vi åkte till Hakkas och låg som en “Boa” runt mammas hals.
Men en dag kom pappa hem och berättade att Mirre blivit påkörd på vägen mot garaget och dött! Stor sorg i huset!
När jag kom till skolan satt jag och grät i skolbänken och fröken Grape undrade vad som hänt ! “Min katt har blivit påkörd och dött”, svarade jag, hon beklagade ju så klart sorgen!!!!!! och lät mig sitta och sörja min Mirre resten av skoldagen.

En annan “händelse” jag inte glömt. Vi hade några stökiga pojkar i
klassen,speciellt en “storvuxen” kille som var extra “stökig” en dag. Fröken Grape tappade tålamodet och gav honom en rejäl örfil!!!
Men se det skulle hon inte ha gjort! Vederbörande elev tog tag i hennes hand-
leder och sa “ Slår du mig en gång till tjärringdjävel så ska jag snurra runt dig som en karusell i skolsalen”!!!!!!
Gissa om det var “dödstyst” i klassen! Vi var nog ganska så chockade samtidigt som vi tyckte att han var tuff. Hon fick det hon “förtjänade”.
Men jag tyckte ändå bra om henne hon kunde vara riktigt snäll. Det hände att vi också på vår tid hade små “partyn” där vi hade någon typ av tema, tror vi skulle “klä ut oss till fina damer” hos Inger, överlärarens dotter, då fick vi låna fina halsband och armband av henne. Det var vi naturligtvis tacksamma över.

En annan gång, det var på vintern och vi skulle ha en friluftsdag på Dundret och Fröken Grape som hade besök av en manlig bekant från Holland, han hette Piet, skulle följa med oss.
Jag och en klasskompis fick gå och möta honom vid bussen när han kom till skolan, för jag kunde mest engelska sa hon!!!!!!! Jag fick träna in en mening också på vad jag skulle säga när han klev av bussen!!! Och det var ungefär så här: welcome Mr Piet, miss Grape has send us to meet you”!!!!!!!
Ja då åkte vi upp till Dundret, strålande sol, medhavd “massäck” som skåningarna säger, varm choklad, Goa smörgåsar som kära mor gjort iordning.
Och sist men inte minst apelsiner, som man efter en härlig dag i backen fick sätta sig ner i snödrivan skala och äta de saftiga klyftorna. Himmelskt Gott!

Ja å så var det ju så här, vår gäst från Holland var ju inte direkt någon “skidstjärna” de vet ju alla att de har inga höga backar i Holland, och vår kära gäst hade med sig en vad jag förstod en dyrbar kamera! Men “hugaligen” hur skulle det nu gå?! Med den dyra fina kameran i backarna. Jo, fröken Grape kallade på mig, frågade om jag kunde ta Piets kamera runt halsen när vi skulle nerför. “ För du är ju duktig på att åka skidor” och anförtrodde alltså mig att ta hand om kameran. De Ni, då låg man bra till hos fröken.

Ja hur gick det då? Jodå, det gick bra att komma upp, men sen skulle vi ju ner också, oj, oj, oj, så nervös jag var!!!!! Måste ju erkänna att jag inte är så bra på utförsåkning, men bra på längdåkning, men det visste ju inte fröken /då när det begav sig/ som sagt bättre på längdåkning, vann faktiskt några skoltävlingar!!
Ja, jag och kameran kom hela och välbehållna ner, inte en skråma på varken mig eller kameran!

Så var det ju här att komma “ny” till en skola, roligt och mindre roligt tills att det blir ordning på det hela.
Jag blev mobbad! Men då visste man inte vad det ordet betydde, inte då jag iallafall. Jag blev retad!
Jag blev retad för att jag kom från landet och bröt på finska, “finnpajsare” fick jag heta. Jag blev också kallad “din hjulbenta kossa”. Har fortfarande inte spikraka ben, men fortfarande “charmigt hjulbenta” ben, spinkiga är de dessutom.
Ja hur blev jag då hjälpt? Ja efter att ha kommit gråtande hem under flera skolluncher, fick “far i huset” nog. Han låg på soffan i köket och vilade sig innan han skulle iväg på eftermiddags passet i gruvan.
“Han reste sig från soffan och sa kom”, tog mig i handen och vi marscherade iväg till skolan. Fröken Grape råkade ha vakten på skolgården just då, så pappa
gick fram till henne och berättade som det var, och sa” att så här får det inte gå till, och ni får göra något åt det”.
Och ja, så blev det, de skyldiga fick sig en “skrapa” och sen var allt frid och fröjd.
Att bli mobbad är bland det värsta man kan vara med om, jag har även varit med om det i vuxen ålder, men det är en annan historia.

Vi hade även “barnbespisning” i skolan. Två damer som lagade vår mat och var stränga. Vi hade våra bestämda mat/sittplatser och innan vi fick sätta oss till bords måste vi läsa bordsbön”Gode Gud välsigna maten Amen” och när vi var klara så sa vi “Tack Gode Gud för maten Amen!
Maten var underbar, tyckte jag som är allätare. På lördagar, ja vi gick i skolan på lördagar, då fick vi nyponsoppa med vispgrädde och mjukbröd/limpa med pålägg till lunch. Mmmmm…… Så gott!!
Vi hade fantastiskt roligt på rasterna, vi var ju inte så många elever, alla kände varandra. Det blev brännboll, hoppa rep och hage på somrarna, vi spelade även teater i en boda/uthus och mycket annat. På vintrarna blev det mycket skid- och skridskoåkning. Kommer ihåg när jag fick mina första konståkningsskridskor. En av mina bästisar Agneta som bodde i samma hus senare, i 377:an hade också fått ett par. Så våra pappor fick fixa en “isbana” till oss. Det fanns en liten “vattenpöl” när man åkte till Vitåfors som det hade blivit is på, och dit gick vi i samlad trupp för att skotta bort snön från isen, Agneta och jag med våra nya “skrillor “ på axlarna.
Å så roligt det var, vi låtsades så klart att vi var berömda isprinsessor !
Men vi stannade inte så länge, för snart höll “isprinsessorna” på att frysa tårna och fingrarna av sig. Men det blev många besök på utomhusbanan i Malmberget också, trots kylan!
Ja vi hade ju gott om snö på vintrarna, så det blev en hel del skidåkning också.
Dessutom hade vi snöbollskrig, gjorde snögrottor, låg på marken och gjorde snöänglar mm. Vi brukade även samlas en gång i veckan i skolan där vi var en grupp flickor som hade olika inneaktiviteter, vi kallades för “Vaktflickorna”!!När det var jul hade vi fest i gympa salen och vi gick lucia, alla i “byn” var välkomna. Jag fick vara lucia en gång, men det var nog bara för att jag hade långt hår!! Vaktflickorna var, kan man säga som scouterna, roligt hade vi iallafall.

På somrarna då!! Ja då var vi helst ute dygnet runt när vi hade sommarlov! Det var ju ljust dygnet runt, så våra mammor kom och kallade in oss så där vid tio- halv elva tiden, lite arga på rösten eftersom vi blivit inkallade flera gånger. Jag måste säga att vi var nog snälla ungar, inga allvarligare “busstreck” gjordes. Vissa perioder sprang vi och “hartsade” bakom alla fönster när det började bli mörkt och en del hade gått och lagt sig. Det var kul och lite “vågligt” “tänk om de såg oss och sprang efter och jagade oss”!!!!!

Vi hade också tävlingar om vem som vågade hänga högst upp under takåsen i en trätrappa som gick upp till hustaket /och som alla hus hade/ jag vann så klart!! Mamma visste inte att jag gjorde nåt sånt farligt, då hade hon nog fått dåndimpen stackarn. En av busungarna i vårt hus, Birgitta var vår ledare/ inte alla gånger/ men en dag bestämde hon och vi andra att vi skulle göra en flotte. Det fanns en liten “vattenpöl - grop” tillräckligt stor och djup för en flotte,som låg en bit ifrån Dennewitz mot Malmberget till, om jag inte minns fel. Den var också “tillräckligt djup för att vi skulle kunna drunkna, ingen av oss kunde nämligen simma.
Dit skulle vi iallafall, vi skulle även ha picnick/matsäck med oss och då skulle vi göra vår flotte och sjösätta den.
Jättekul hade vi, flotten blev färdig och “sjösattes” alla klev på och vi “stötte” oss ut med långa störar/pinnar som vi hittade. Vi sköt oss fram ett tag med “störarna , men efter ett tag blev jag lite rädd för flotten började “kantra” så jag bad snällt vår kapten att ta mig till “strandkanten” för nu ville jag inte vara med längre, trodde faktiskt att vi skulle trilla i.
Vi kom alla helskinnade hem, men jag vågade inte berätta för mamma om vårt äventyr!

Ja aga var ju tillåtet i skolan. Hur var det hemma då?
Hemma hos oss var det inte “fri uppfostran”. Vi visste att när vi var borta skulle vi sitta still på kökssoffan, och absolut inte komma fram till kaffebordet om vi inte blev bjudna. Det behövdes ingen tillsägelse av mor och far, en blick räckte!
Det var likadant när vi hade främmande hemma, gästerna först, och sedan vi.
Det var också förbjudet att hoppa i sängar och andra möbler/soffor. “Stryk” fick vi aldrig. Fast det är klart, nån gång i tonåren när jag var “uppkäftig” mot mamma så luggade hon mig och det gjorde ont!!!
Mamma var en riktig “hönsmamma”. När vi alla var ute på “galej” på lördagskvällarna, somnade hon inte förrän hon räknat in “hela skaran”❤️och då kunde hon andas ut.

På söndagarna gick vi i Söndagasskola, det fanns ingen kyrka i Dennewitz så det fick bli i en av skolsalarna.
Jag måste tyvärr säga att jag kommer inte ihåg personen som höll i det, men vi hade trevligt, kommer inte ens ihåg om vi sjöng någon psalm eller så, jag blev iallafall inte så religiöst påverkad.
Men jag kommer ihåg att det fanns en sparbössa som ställdes på katedern som såg ut som Jesus, och när vi stoppade i en slant, /tror jag fick två femöringar av mamma/ ja då bugade och tackade Jesus för gåvan!!

Vi/jag gick också på bio på söndags matiné. Då fick jag det stora förtroendet att själv ta mig in till “storstan” med buss.
Det fanns tre biografer i Malmberget då, Roxy, Savoy och Saga, och såklart jättefina Nordan, byggdes på 50 talet. Fantastiskt fint, jättestor biosalong nere och en fin danssalong på ovanvåningen. Har för mig att det fanns ett bibliotek också på baksidan, där tillbringade jag tre dagar i vecka, älskade att läsa!
Biobiljetterna kostade 2,50, det var alltid fullsatt så det gällde att hålla sig framme eller reservera biljetterna per tel.
Men hur finansierade jag biobesöken då? För det mesta fick jag pengar av mina givmilda föräldrar. Men om inte det gick, ja då hade jag ju två “storasyskon” som jobbade. De var faktiskt jättebussiga, men innan de gav mig pengar var jag tvungen att göra dem en tjänst!
Jag fick springa till kiosken och köpa cigaretter och storebror skulle även ha en deckare, men hade han läst den fick jag gå tillbaks och byta!
Naturligtvis så tjuvrökte båda två, mamma kom ju på dem så småningom. Men då var det försent att göra något åt det!
Mina älsklingsfilmer var med Shirley Temple. Hemska filmer gillade jag inte, fick mardrömmar, mamma blev arg på mig när jag såg såna.

Vi fick gå på cirkus också när den kom till stan, kusin Kicki följde med när hon hälsade på oss. Vi tyckte det var toppen så klart!
Men en sommar gick det riktigt illa för en kille som var några år äldre än mig.
Han var ofta i Dennewitz men bodde i Koskullskulle, jag kände hans syster som arbetade i Konsum.
Den här sommaren hade cirkusen med isbjörnar och dessa fanns i stora cirkusvagnar med galler för som stod utomhus. Den här killen tyckte de var fina så han gick fram och klappade en /genom gallret/ .
Isbjörnen fick tag i hans arm och bet så illa så armen måste amputeras. Stora rubriker i tidningen.
Så småningom såg vi honom på stan igen med en höger jackärm som var tom.

Vår första bil köpte pappa, tror det var 1953, det var en Vauxhall, den var grå och en sån där rund bullig form, de såg ju ut så på den tiden, bulliga eller fyrkantiga. Vi kallade henne för Sibylla! Efter Sibylla blev det ytterligare två bilbyten, först en jättesnygg ny Vauxhall de Lux blågrön till färgen och efter den en tjusig Opel Kapitän. Det var ju så att storebror Evert och storasyster Laila hade tagit körkort och Evert som jobbade var med och finansierade köpen tillsammans med far i huset. Dessa hade vi när vi bodde på 377:an.
Pappa hade inget körkort när han köpte bilen, men höll på med körlektioner hos Hennix bilskola i Gällivare. Så “Sibylla” fick stå så länge. Jag följde faktiskt med honom en gång till en lektion, vi cyklade från Dennewitz till Gällivare ca 1 ½ mil tur och retur. Jag på min ny/gamla flickcykel som pappa köpt till mig av morbror Herman, cykeln hade tillhört min kusin Anne -Maj som vuxit ut den.
Pappa fick sitt körkort, men hade haft det jobbigt med teorin, så långt om länge fick vi höra att han mutat teori läraren med 50,- så att han slapp skriva om provet!!
Innan han fått det efterlängtade kortet skulle vi göra en liten provtur till Hakkas, vi ungar blev då uppväckta mitt i natten så att vi inte skulle riskera att det var någon poliskontroll, hugaligen så spännande det var! Och nej, ingen kontroll, vi klarade oss både dit, och tillbaks hem igen.

Så var det ju det här med trångboddheten. Mamma hade “tjatat” på pappa om att höra om vi kunde få en större lägenhet, men det hade varit svårt, ända tills en lite större blev ledig ovanför oss 377:an. Snälla ring sa mamma….. Ja far tog luren och ringde till bolagskontoret och framförde sitt ärende. Vi förstod att det blivit ett nekande svar. Pappa som med oss barn nästan uteslutande talade finska och hade lite svårt att uttrycka sig på svenska till “så fina gubbar”!!!!! blev då så förbannad att han inte kom på vad han skulle säga! Så det blev kort och gott! Ja “Kyss f----n!!!!då. Och smällde på luren i örat på “den fine”.
Sent på kvällen knackade det på dörren, mamma som trillat med cykeln och hade skadat ett finger som var i bandage, stod och bakade matbröd och inte var beredd på besöket /och hade ont/ blev inte glad. Det var nämligen två ingenjörer från LKAB som kom på besök. Trevliga så klart, och frågade mamma om hon bakade “reiskatt”!! och sedan talade om att vi skulle få lägenheten i 377:an.!!!!!!

Ja så flyttade vi då till 377:an det var 1955 efter att ha bott tre år i “ettan”. Den här lägenheten hade stort kök och “vardagsrum” på nedre botten, Svante och jag sov där, mamma i köket i kökssoffan, pappa som skulle upp tidigt på mornarna tog även här en stor klädkammare i besiktning för att inte bli störd av ungdomarna. Det tyckte vi var bra, då kunde vi komma och gå nästan som vi ville. Men ibland om vi var för högljudda kunde han “ryta” till. Varje morgon när mamma väckt oss låg hon och lyssnade på morgongudstjänsten i radion. Innan dess hade hon brett goda “Dagobert smörgåsar” och kokat choklad till oss, eller nyponsoppa. Till syrran som alltid sov som en “stock” bar hon upp en bricka med starkt kaffe och mackor, annars var det ett “helsike” att få henne vaken, hon hade paxat en stor kallskrubb som sitt kryp in, och då menar jag KALLSKRUBB ! På vintern klädde hon två av väggarna med snygga mattor och tjocka filtar för att hålla rimfrosten på väggarna och kylan under kontroll!!! När hon inte var hemma låg jag i hennes “rum”. Jättemysigt att krypa under alla täcken och filtar, bara näsan syntes, och den var blå/röd när jag vaknade. Konstigt nog vaknade jag inte med “istappar” i håret. Storebror hade lagt beslag på det “riktiga” varma rummet, där brukade jag också sova, ibland sov jag på en luftmadrass i brossans rum när jag ville lyssna på musik, syrran hade köpt en radiogrammofon, för hon hade börjat jobba på Söderbergs Radioaffär i Malmberget , toppen tyckte vi. Hon skickade mig och mamma att köpa en bra skiva inne i stan, men vi blev inte så poppis precis när vi kom hem med den. Vi hade köpt “Det finns en stad bortom molnen” ! Sen köpte hon själv sina skivor!!!

Ja vi hade en fin och lite större lägenhet nu, med el spis, kylskåp, toalett, men ingen dusch. Men se det fixade far i huset tillsammans med grannen Sune, Agnetas pappa. Vi bodde endast tre familjer i huset och hade alla i tur och ordning hand om uppvärmningen av huset som eldades med koks, vi hade en fin källare och egen källartrappa från vår hall dit ner. Där fanns vattenkran med både varm och kallt vatten. Jaha, hur löste nu papporna detta? De tog en stor Gevalia Plåtburk och gjorde små hål i botten hängde upp den på nåt konstigt vis, och vips, så hade vi en dusch!!!!! Så där stod vi i koks och pannrummet och duschade, det gick alldeles utmärkt kan jag tala om!

Men det var ju trots allt skillnad på arbetare och tjänstemän på den tiden, inget som jag störts av.
Jag brukade ibland umgås med överlärarens dotter Inger, en rar och söt tjej. De bodde på skolgården och hade hela översta våningen som sin bostad. I det huset bodde även småskolelärarinnan Linnea Karlsson och familjen Magnusson.
Första gången jag besökte henne blev överväldigande, Vilken Stor Lägenhet!!!!! Kommer än idag hur den såg ut. Man kom in i en stor hall, genast till vänster fanns två stora sovrum, det ena var föräldrarnas, det andra var Ingers brors rum. Mitt emot, tvärs över hallen låg Ingers rum. Och vilket underbart flickrum hon hade, jag var full av beundran, vitt virkat överkast, som jag inte fick sitta på, tror hon hade en vit gungstol, och andra fina vita flickmöbler. Till vänster om hennes rum fanns ett stort vardagsrum, och efter det matsalen och såklart ett stort kök, där det också fanns en trappuppgång.
Om jag var avundsjuk?? Nej det var jag inte, bara djupt imponerad att fyra personer hade så gott om utrymme.

Vi hade det trångt och mysigt, mamma var en riktig “pynt mamma”.
Vi hade fina möbler i rummet, i köket som var stort, stod bl.a mammas vävstol, att väva var en skön avkoppling när hon hade tid. I köket stod även en stor frysbox, mammas symaskin /som dottern lagt beslag på, går fortfarande att sy med/, ja och så naturligtvis kökssoffa, bord och stolar.
Det var vårt “allrum” vi hade många trevliga sammankomster där, när alla råkade vara hemma samtidigt.
Pappa köpte en tvättmaskin till mamma av morbror Herman som hade en elfirma. Den såg ut som en stor soptunna och hade typ en “cementblandare arm” som rörde sig fram och tillbaka. Mamma litade inte på att tvätten skulle bli ren, så hon förtvättade all vittvätt först i en balja i köket!!!!!!!!
Mamma var väldigt renlig av sig och när jag blev äldre funderade jag på hur hon visste så mycket .
Disk dukarna kokades regelbundet i en särskild panna på spisen. Madrasser, täcken, filtar och kuddar piskades och luftades utomhus, speciellt på vintern då allt “rystades” och piskades i snön. Även mattor. På vintern fick vi inte lägga oss medsamma innan sängkläderna hunnit bli varma, mamma var rädd om sina ungar!!!!! Vi kunde ju bli sjuka.
Det var ljuvligt att lägga sig i nyvädrade sängkläder och rena lakan, det luktade så gott!
Mamma “pyntade” efter årstiderna. Till påsken togs det fram fina dukar och bonader med “kycklingmotiv”. Inför midsommaren fernissades köks- och hallgolvet, där lade hon på ljusa, breda, vackra hemvävda mattor. Det bakades bullar och kakor. Men det bästa av allt var när hon kokade en stor panna med saft, min favorit smak var apelsin! Ja då var det sommar!!!
Och naturligtvis blev det ännu mer pyntat till jul. Med alla julsaker och jul ljus som togs fram.
Hon gjorde också alltid en jättestor pepparkaksdeg som fick “ vila” till dagen därpå. Och då kom jag in i bilden!!! Det blev mitt “jobb” att baka ut samt grädda dessa goda kakor. Jag måste säga att åtskilliga degbitar hamnade i min mun, men trots det så blev det två eller tre JÄTTESTORA burkar fyllda med pepparkakor som smaskades på under julen med allt det andra goda som vi fick.

Naturligtvis blev det många “sammanstötningar i familjen, de tre äldsta hade kommit upp i tonåren och ville göra som de ville ibland. Vi var lyckligtvis friska i familjen, förutom “lillebror” som hade varit med om mycket, trillat ner från vedbod taket och spräckt skallbasen, brutit en arm, och haft åtskilliga lunginflammationer. Därför var han lite “bortskämd” speciellt med maten.
Ibland när vi blev sura på honom kallade vi honom för “mammas lilla gullepojke” men det brydde han sig inte om. Bara han fick sin älsklingsrätt, köttbullar med potatismos och chokladpudding med mjölk. Å så klart han fick, konstigt nog var vi aldrig avundsjuka, vi visste att han varit allvarligt sjuk och accepterade det. Klart vi andra fick god mat, mamma var en duktig kock och vi var allätare så det var inga problem. Vi fick också efterrätt, jag kommer ihåg att det hade vi väldigt ofta under veckorna. Så det gick ingen nöd på oss andra.

Min kära syster då. Ja först arbetade hon i Idas kiosk efter skollektioner, sedan åkte hon med kusin Gullan till Stockholm där båda jobbade i Stocksund på pensionat Solhäll. Hon fick åka bara för att hon hade kusin Gullan som “såg efter henne”.
Men innan dess så hann det hända en hel del. Från att ha varit en lugn och sansad flicka från landet, blev hon nu en tuff tonårsbrud och lite “upprorisk” när hon kom till stan och började 7:de klass samt fick nya vänner. Hon blev mycket god vän med Marianne som också bodde i Dennewitz och de var verkligen “ute i svängen” fastän de var så unga.
En mycket kall vinter lördag skulle de på dans till Kulle folkan / de var bara 14 år/ och skulle försöka “lura sig in” där. Det lyckades också,en äldre kille de kände lät dem komma in, men…..De fick inte dansa utan gå upp på balkongen och sätta sig, där vakterna kunde hålla uppsikt över dem.
Men så skulle de ju hem på natten, sista bussen hade gått och det var “svinkallt” På benen hade dessa unga damer Nylonstrumpor som man hade på den tiden. Och det vet ju alla att blir det riktigt kallt så finns risken att strumporna fastnar på benen.
Ja vad gjorde då dessa unga damer? Syrran ringde hem till mamma och berättade i vilken situation de befann sig i.
Vad gjorde då lilla mamma? Ja hon väckte storebror, packade ner yllestrumpor samt filtar i en kasse. Sen tog mamma och Evert två sparkstöttingar och sparkade iväg ner till Koskullskulle och hämtade hem flickorna.

Mamma och jag åkte och hälsade på Laila och Gullan i Stockholm , vi tog tåget. Mamma hade naturligtvis kontanter med sig, fanns ju inget annat, men dem vågade hon inte ha sin handväska,” hu så hemskt tänk om nån råna oss” . Så vad gjorde hon då? Jag hade ett par gröna piratbyxor som jag älskade, dessa hade jag på mig och fick agera “safety box”. Hon stoppade sedlarna i min byxficka och “ plomberade” fickan med säkerhetsnålar. Så ingen hade en chans att leka ficktjuv på mig inte!!!
Vi hade väldigt trevligt i stora huvudstaden, min snälla syster tog mig till Skansen och Gröna Lund bl.a, vilken upplevelse för en liten “lantortsflicka”.”
Vi åkte också och hälsade på Barnmorske Ellen som flyttat till Sundbyberg.
Storasyster och kusinen stannade ca ett år i Stocksund, sen kom de hem.
Storasyster började arbeta på Tempo i Gällivare och tog upp kontakterna med sina kompisar.
Hon var och är en “tuff brud”. Laila och en annan tjej var de första kvinnorna som började arbeta “under jord” åt LKAB. De körde jättestora “dinosaurer” lastbilar/ för att komma upp i dessa fick de använda stege.

En helg höll det på att gå riktigt illa för henne, det var dans på Kulle Folkan
och dit skulle alla, även storebror och en tjej han hade “fattat tycke för”.
Men innan dess skulle flickorna “sola” sina ansikten med något nytt som hade blivit populärt, sol lampa. Och det vet vi ju att då måste man ha skyddsglasögon på sig. Vilket inte syrran hade. Ögonen började göra ont och blev röda och så såg hon inget, storebror och en kusin fick köra hem henne. Snabb färd till sjukhuset mitt i natten. Läkaren kunde inte lova att hon skulle få tillbaka synen förrän dagen efter. Vi gick alla som på nålar innan hon vaknade och vi hörde henne försiktigt komma ner för trappan. “Jag kan se”!!!!! Alla pustade ut, vilken pärs!!!!!

Storebror då, vi kom väldigt bra överens, en lugn, snygg, trevlig kille, som inte gjorde så mycket väsen av sig. Efter att ha arbetat på Gummiverkstan i ganska många år, började han sedan på Televerket, och även där stannade han i många år.
Han var en duktig dansör och brukade ha mig som “lockbete” när han ville göra en tjej som han blivit väldigt förtjust i avundsjuk!! Det lyckades faktiskt, hon blev hans fru, så småningom. Kära Siv ❤️.
Men vår bortskämda lillebror då!! Efter skolan arbetade han hos Smedbergs, körde ut och sålde läskedrycker och öl till hushållen, ungefär som dagens glassbilar, väldigt populärt, tänk att slippa hasa hem läskedryckslådorna själv, utan få dessa körda fram till dörren.
Han arbetade också hos Anderssons möbler i Malmberget. När mor och far flyttade till en bostadsrättslägenhet i Malmberget tyckte han vi behövde nya möbler. Och så blev det, en jättesnygg ljusgrön dux soffa två snygga karmstolar med skinnsittsar och ett fint soffbord. /Allt detta finns fortfarande kvar, lika snygga/!!!
Mina fina bröder var musikaliska, och “dansanta” , men det var vi allihop, vi gillade att dansa. Kanske något vi ärvt efter vår far! Mamma berättade att han var en riktig “hejare” ” på dansgolvet.
Storebror hade köpt ett dragspel och var riktigt duktig på den. Lillebror köpte både ett piano och en trumpet. Den sista blev tyvärr ingen succé, det var svårt att få fram “ljud” ifrån den. Ingen av oss lyckades!!!!! Så den blev liggande i något skåp. Dragspel och även gitarr kunde han spela, men det var pianot som var favoriten. Han var otroligt musikalisk, kunde inte en not, tog aldrig pianolektioner.
Hans musikintresse vaknade när pappa köpte en orgel till oss, då bodde vi fortfarande i Hakkas.
Jag i min tur använde bara orgeln när jag hade hemläxa på räknetal och fick det inte att gå ihop, då var de vita och svarta tangenterna till bra hjälp.

Svante kunde sitta och lyssna på en melodi, gick sedan och satte sig vid pianot, “lekte” lite med tangenterna. Och sen spelade han låten! Han gillade jazzmusik, på äldre dar spelade han inte så mycket men kunde ibland sätta sig ner och “improvisera” fram något jazzigt.
Mamma var inte så glad åt det här pianoköpet, för han skulle in i lumpen och hade köpt pianot på avbetalning, så lilla far fick så klart ställa upp och hjälpa till med amorteringarna tills att lumpen var klar.

Vi hade piano och danslektioner hemma på 377:an. En av min brors kompisar kunde inte dansa och ville börja gå på dans, så Svante och jag beslöt oss för att lära honom. Svante stod för musiken och jag var danslärarinnan.
Jag började med att visa honom grundstegen, men han var stel som en pinne.
Så jag bad honom lyssna på rytm i musiken och “knixa” lite med vänster ben så han fick in takten.
Ja det gjorde han ju stackarn, men brodern och jag konstaterade att han var nog ett obotligt fall. När vi var på dans på Nordan kom han naturligtvis och bjöd upp sin “danslärare”. Och vi “knixade” runt det stora dansgolvet så gott det bara gick. Som sagt , ett hopplöst fall!

Mamma välkomnade alla till vårt hem. Dörren stod alltid öppen för syskon, släkt och vänner. Hon var född i Palohuornas , som nummer fem i en syskonskara på elva, och äldst av flickorna .
Mormor dog i barnsäng även barnet dog, när mamma var 15 år, så det var hon som tog hand om syskonen, den yngsta var 1 år, hon fick alltså bli extramamma. Men hon berättade att hon fick god hjälp av sin moster, “Fia moster “ som hon kallade henne, även jag träffade denna underbara mostern.

Pappa var nummer två i en syskonskara på åtta. 5 pojkar och 3 flickor.
Pappa var hemmansägare och hade ärvt skog och mark efter min farfar som dog innan någon av barnbarnen hann träffa honom.
“Hemmanet” delades mellan de fyra äldsta sönerna, den yngsta sonen och flickorna fick inget av hemmanet, utan istället pengar. Varför vet jag inte, det var väl så på den tiden.
Det hände då och då att min pappa köpte en hel slaktad ren. Då brukade det bli riktigt “festligt”.
Mamma kokade då en stor gryta “lappkok”. Hon gjorde blodkorv, blodpalt och i grytan fanns naturligtvis också renkött. GU SÅ GOTT det var, för att inte tala om buljongen, den hällde man upp i ett glas och drack till maten. Och naturligtvis bjöd hon hem syskonen till “lappkoket” Så det blev med andra ord “fullt hus”. Och så klart mycket uppskattat.

När mamma fyllde 50 år, ja då var det också fullt hus, de första gratulanterna kom efter tolv på natten, man gjorde så, kom och” överraskade.” Ja sedan fortsatte uppvaktningen i nästan en hel vecka.
Sen skulle det ju naturligtvis skickas ut tackkort, och det fick brorsan Svante göra. Men han började “surna” till efter ca en timme, det tog ju aldrig slut!!!
Så han sa till mamma “ lite surt” “ska det verkligen vara nödvändigt att prata med alla människor?”

Ja sen skildes våra vägar åt, vi som känt varandra och gått i samma klass och skola. En del började i Samskolan i Malmberget medan vi andra läströtta började 7:de klass även den i Malmberget .
Hela det året var en pina för mig, ville bara avsluta skolan och börja jobba.
Jag började med att med att passa barn, sedan “spring/cykekflicka” i en blomsteraffär, /gu så tråkigt/ det blev inte långvarigt! Men sen fick jag jobb i kiosken i Koskullskulle och det var trevligt, där lärde jag mig räkna i “huvet” vi hade inga små räknemaskiner, så det blev penna o papper eller huvudräkning, mycket nyttigt. Och jag hade bra lön!!! 325,- netto per månad. Tror inte arbetsgivaren betalade in någon skatt! Men det struntade jag i, då! Hur tog jag mig till jobbet? det var ju några kilometer emellan. “Apostlahästarna “ fick det bli. Dagtid en genväg genom skogen, kvällstid, faktiskt buss till vägskälet Malmberget - Dennewitz , där fick jag kliva av och jag sprang hem i mörkret , inga väglampor, och det var några kilometer hem därifrån, jag var livrädd!!!!
Jobbade där några år, sökte sedan in till Katrineholms Handelsskola där gick jag 1960-1961.
Vi flyttade ifrån Dennewitz 1962 har jag för mig, till Kaptensvägen i Malmberget .
Efter Handelsskolan ville jag så klart börja jobba, sökte, och fick börja hos Philipsons Bil AB i Gällivare., det var i den vevan jag träffade min blivande man.

Fortsättning följer.
Återkommer till Katrineholm !